What´s up?
Här har vi en så kallad sjukstuga i vabruari för att använda två uttryck som flitigtförekommer på fejjan just nu. Men ljuset skymtar i tunneln. Eller tunnel och tunnel.. Ingen svart tunnel att vara med sina barn. Nu fick jag dåligt samvete. Alma har faktiskt hållit humöret uppe med tanke på feber och hosta.

 

Hon har lekt Kalsson på taket och våra dubbeldörrar i vardagsrummet har agerat lillebrors fönsterdörrar i filmen om Karlsson. Film och surfplatta har också överkonsumerats.

 

Elisabeth har dock varit förvånansvärt frånvarande efter vår Stockholmsresa. Vi har nämligen levt i någon schitzofrinetisk värld några veckor då Alma är Madicken mer än Alma. Jag är Madickens mamma Kajsa (kan vara förvirrande att förstå vilken mamma Kajsa jag är med tanke på Leias mamma Kajsa som jag också är titt som tätt). Martin är då Madickens far "Johan" som jag vet heter Jonas, men jag låter fröken hållas.

 

Elisabeth då? Det är inte Agnes som är Elisabeth som man skulle kunna tro. Agnes är något extra litet syskon tror jag. Nä, Elisabeth är ytterst osynlig men ytterst närvarande.

 

-Akta Elisabeth!, hit och.. -vänta på Elisabeth!, dit...

 

Men när vi förra torsdagen åkte tåg till Almas farmor och farfar i Stockholm åkte Elisabeth ett annat tåg till SIN farmor och farfar. (Intressant.. Hade mamma Kajsa en fling utanför äktenskapet månne tro!?)

Efter detta är Elisabeth inte lika närvarande här hemma.

 

I Stockholm var det begravning för Martins morfar Stig.
Alma träffade honom då han var sjuk i julas och tog det här med att han var död och skulle begravas med ro. Hon förstår självklart inte hela innebörden i detta men en av hennes fina stockholmskompisar berättade att hennes gammelfarmor också var död och nu var en ängel i himmelen.

 

När begravningen ägde rum passade jag och tjejerna på att hälsa på Lina, Micke, Hugo och Maya. Vi övernattade och på på eftermiddag/kvällen kom Jonna och Therese med barn också! Sammanlagt var vi alltså fyra vuxna med två barn per kvinna samt en bulle in the ugn hos Jonna.

 

Det blev lite liv i luckan...

Men alla lekte ihop riktigt bra och vi hann prata om det mesta mellan och under alla barnbestyr.

MEN så är vi ju alla förskollärare och lärare så atteeee...!

 

En så kallad egoboooost infann sig hos mig och jag ska se till att det inte går lika lång tid som innan, tills vi ses igen. Mina fina nära vänner som jag nu faktiskt känt i snart TIO år!!!!

 

Till hösten för tio år sedan träffade jag (tidigt ute för att vara jag) och Lina (sent ute för att vara Lina) på varandra vid inskrivningen på Lärarhögskolan, lite förvirrade och förväntansfulla. Hon verkade rolig men ändå mogen den där tjejen och så lika vi var. Linas pappa och syskon fanns i MATFORS och våra systrar gick i samma engelskaklass i högstadiet. Båda hade haft sambo ungefär lika länge och vänta nu, SAMMA NAMN hade vi också!

 

 

Några bilder från när barnen dansar till "Hm hm Style" (överväger ej att försöka stava de två första orden). Ja alla barn utom Alma då som är kvar i sin sovning i familjeleken. OCH lite till..