Det blir aldrig som man tänkt sig

Läste just en kompis blogg med rubriken "En helt vanlig dag som mamma"...
Det var precis så jag hade föreställt mig att livet skulle bli.
Jag skulle vara hemma ensam med den där ungen om dagarna, amma, vara ständigt trött, ha fullt upp, vara instabil och samtidigt känna att allting fallit på plats (hur nu det går ihop). Och kärleken den skulle vara oändlig.

Jag trodde också att jag skulle föda "vanligt" i tid.
Läste ändå på lite om kjejsarsnitt bara utifall att, men tänkte som man så många gånger gör "det händer nog inte mig". Jag såg med spänning fram emot att ha det kämpigt i slutet av graviditeten, få klaga lite bortskämt över den stora magen o diverse krämpor. Hon var verkligen efterlängtad vår ängel. När jag mådde mer än kasst i början av graviditeten kunde jag brista ut i ett leende av tanken på att vi skulle få en liten Kiwi. Det var ju så vi kallade henne....

Så en dag skulle jag få värkar.
Martin skulle förhoppningsvis vara hemma i Sundsvall och jag skulle få veta hur det känns att klämma ut en människa genom hum hum.

Det blir dock sällan som man tänkt sig...
I vecka 29 åkte jag för tredje gången in till förlossningen pga akuta smärtor i rygg o revben.

På det välbekanta  besöksrummet fick jag tillsammans med min syster reda på att jag led av en ovanlig typ av havandeskapsförgiftning och att jag var tvungen att göra kjejsarsnitt inom de närmsta dagarna. Det kunde ske om två timmar men det kunde också ta två dar, sa hon.

Jag såg vår efterlängtade ängel glida oss ur händerna.
Barn måste vara extremt sköra så tidigt i graviditeten och risken att hon/han inte kommer att klara sig bara måste vara stor. När jag fick reda på att de räknar med att barn klarar sig från och med v 29 var det lite som att bli gravid på nytt och i all smärta uppstod en enorm LYCKA.

Alma föddes inte genom hum hum utan plockades ut ur magen två dagar senare.
Jag fick inte hålla henne direkt men hörde henne gny till och fick en glimt av hennes underbara panna och arm genom transportkuvösen. Total lycka! Martin var den som fick ha henne mot bröstet först. Efter ytterligare dygn på intensiven fick jag hålla hennes vackra lilla hand genom en plastglugg. Hon lät lite och rörde sig mot mig. -Hon känner igen sin mammas röst, sa de. Tårarna trillade.

Kiwin blev en liten Alma som just nu ligger o sover i andra änden av sängen.
Vi har haft tjejkväll ikväll, bara vi, med massor äv kärlek. Välbehövligt och LYX då pappa är ledig o mamma jobbar. Efter att ha slitit med amningen (jag var tydligen en av de envisaste enligt prematurens personal) gav vi tillslut upp o Alma äter numer på flaska. Jag ÄR instabil men allt har defenitivt inte fallit på plats. Nya o gamla tankar väcks till liv och oroar.

Och den oändliga kärleken då?
Ibland är hon jobbig och jag kan bli less på henne utan egentlig anledning. Jag kan känna mig rätt neutral i mina känslor för henne. Hon kan vara en mysigt gullig bäbis som förmånligt nog råkar vara min o ska tas omhand om i vanlig ordning.

Hon kan också få mitt hjärta att värka av kärlek och göra lyckoskutt. Jag kan njuta av stunden o tanken över att hon är min och att jag har ett barn. Bli orolig över hur världen ser ut på ett annat sätt en förr. Bli tårögd av en naturfilm då jag relaterar till Alma när det handlar om lejonungar. Fantisera om- och längta efter framtiden med henne. Farsineras över hennes person o undra över hur klåen vi kunnat få en så vacker tjej för hon ÄR ju så fin. Är det det som är oändligt så...

Gissa rätt mamma

Hemma igen efter Stockholmsvisit.
Farit runt o träffat folk, gått på Wallmans och umgåts med Martin-familj.


Ok, tävling nu...
Träffade Stockholmstjejerna med ungar hos Jonna.

Vilka barn har kommit ur vilka mammor!?

BARN

Från vänster:
Barn 1 Maya
Barn 2 Anton
(Kommer närmare bilder på resten)


Barn 3 Leia
Barn 4 Alma


Barn 5 Hugo

MAMMOR

Mor A Jonna


Mor B Tessan


Mor C Lina


Mor D Strutsen

Obs, det finns en mor åt alla barn (tack o lov) bara det att två har samma.

OK nu drog Martin iväg en sväng o Alma kämpar med något borta i sängen....
Mer bilder nån annan gång


GISSA NU



Grattis Sverige!

Varför firar vi denna dag?

Vi har firat eller iaf fikat nere på stan.
Det var det fler som gjorde. Vårt sällskap bestående av kusse med mage, kusse med sverigetröja, moster med lika dana glasögon som mig, syster, Frida, Sofia, karl och barn, fick tränga ihop oss på charm.

Snart bär det av ut till Skatan för övernattning.
Hoppas på kortspel till Magnus Uggla som i forna tider och dar. Fyndigt!





Borde kanske lägga in en bild på nån stackars flagga här.





Puss

Liknande inlägg