Hej
Alma har somnat här inne i sovrummet, med mig. Vi har överlevt och överlever. Törs dock inte ropa HEJ än. Nu vill jag äta i lugn och ro och PLOCKA.. Evigt plockande här hemma.
Vardagen växlar snabbt mellan mys och kärlek, och gnäll och irritation.
Fram och tillbaka.
Ibland finns tålamodet och det "jobbiga" känns inte så farligt.
Ibland finns det INTE och nerverna ligger utanpå kroppen. Eller ligger och ligger, rusar omkring snarare.
Då biter jag ihop och försöker vara ok som mamma.
Känner mig inte som bäst vid sådana tillfällen och det sipprar igenom lite irritation då och då. På Alma.. Precis som hon sipprar på mig. Fast hon sipprar väl inte direkt utan låter ilska och irritation bara komma, och det är ju bra. Hon är 3,5 år och jag vuxen. Så ska det vara.
Hanna sa att hon beundrar mitt tålamod vid ett bitaihoptillfälle då jag upplevde att jag sipprade irritation omkring mig. Hon tyckte att jag var lugn och pedagogisk!!!!!!
-ÅÅÅÅÅ tack kära syster för de orden just då. Jag hoppas verkligen att Alma upplever det lika dant!
Men man måste även få vara arg som morsa.. Vara mänsklig och inte alltid agera eller göra "rätt". Innbillar mig att ens barn också känner att de får vara det då. Mänskliga och inte helt perfekta.
Bara man som vuxen kan prata om det. Som att i efterhand berätta varför man var så snäsig, be om ursäkt relatera till barnens egna erfarenheter kring att vara hungriga, trötta och arga osv.
Alltså: Du är inte perfekt om du alltid är perfekt...
Men kom ihåg: Var operfekt och männsklig under ansvar som vuxen. Gränser finns och bita ihop måste vi.
Tror jag i alla fall.
Det är helt fantastiskt underbart och skitjobbigt med små gryn!
Fil o flingor it is!