Ho!
Inte lika stressad längre...
VI lever med hissljudet som en slags terapi.
Har fejjat ihop det värsta, slängt upp några tomtar, en stjärna och ljusslinga i lägan. Och stämningen... den har faktiskt infunnit sig så gott den kan.
I år är första året på ett bra tag som jag INTE tillhör gruppen hemvändare.
Istället kan jag i lugn o ro glädjas åt alla de som fortfarande är det.
Ska bli roligt att träffa er!!!
Ta o masa er hemöver för gott ni med!
Första året på länge som det inte blir någon juldagsstrapats också.
Eller ska man kanske dra med sig magen ut på krogen o tjejka loss...?
Vi försöker att sluta kalla Kiwwe för just Kiwwe/Kiwin.
Det känns inte rätt längre.
Kanske har vi insett att det är en männsika där inne och ingen frukt eller australiensk fågel. MEN vad ska vi säga nu då? Ungen? Barnet? Människan?
STOR känner jag mig i alla fall.
Det blir allt tyngre o jobba på Thule.
Än så länge känns det ganska roligt att det går tyngre pga av magen, även om tålamodet tryter rätt fort.
I lördags kände vi för första gången verkligen en kroppsdel genom magen!
Hårdare o mjukare delar kan urskiljas också.
Älskar när du sparkar lilla unge/barn/människa!!!
Drömmer oroliga drömmar ibland på nätterna om att nått går fel.
Inatt höll jag på o drunkna o jag skulle inte få träffa ungen/barnet/männsikan eller Martin nå mer. Hu!
Nu kom jag på det ubm får före Kiwwe numer kallas på bloggen, som en förkortning på ungen/barnet/människan.
Nämen herregud det blir ju ännu värre än Kiwin...
Vi får se. Nu måste jag sova. Börjar sju imorn!
God natt!